År 2015 flydde vår kollega, Naeef Almezel, kriget i Syrien för att komma till Sverige. Bakom sig lämnade han sitt hemland, sin familj och sitt yrke som lärare. Tio år senare återvände han till spåren av ett krigsdrabbat land – en plats han inte längre kände igen, en skola som knappt har några förutsättningar för undervisning och oskyldiga barn som fått betala priset för kriget.
– Tänk dig att du känner en plats väldigt väl – luften, dofterna, bilderna, stenarna. När jag kom in i Syrien var det inte samma. Spåren från kriget syntes överallt, med totalförstörda byggnader och gator som hade försvunnit. Allt var i ruiner och för människorna är det verkligen en kamp i vardagen, säger Naeef Almezel.
Kriget som pågick från 2011 till 2024 har, utöver förstörelsen, skapat en ekonomisk kollaps där miljontals människor saknar grundläggande förnödenheter som mat, vatten och sjukvård. Över 90 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
– Jag levde under kriget. Men då, 2015, kändes det som hoppet fortfarande fanns hos människor. Nu var det annorlunda. Även om striderna är slut så lever de i ett fruktansvärt utmanade liv. Allt är jättesvårt och mitt i allt är det barnen som verkligen har fått betala priset för kriget, fortsätter Naeef.
Han berättar vidare om sina besök på sex olika skolor i Syrien: om lärarna som, utan materiella förutsättningar, försöker bedriva undervisning i skolor där tak och väggar håller på att rasa, och om elever som fryser i skottmärkta klassrum utan fönster och elektricitet. Trots allt det svåra finns en stark vilja att lära hos barnen.
– I Syrien är utbildning ett mirakel, inte en självklarhet. Jag träffade barn med trasiga uniformer som inte gått i skola på flera år. De kämpar för att lära sig en bokstav, en siffra, i en miljö där otryggheten är kärnan i vardagen. Elever och lärare som behöver avbryta lektioner för att taket riskerar att rasa. Prov som inte kan göras för att det är slut på A4-papper, säger Naeef.
I ett möte med en kvinnlig lärare på skolan ställde han frågan om vad hon och hennes kollegor behövde mest för att kunna undervisa. Hon svarade: toaletter. Nästan alla lärare på skolan var kvinnor, och de hade haft återkommande problem med urinvägsinflammation eftersom det varken fanns toaletter eller rinnande vatten.
En annan lärare berättade för hur hon och hennes barn brukade värma sig genom att köpa och bränna upp militärkängor. Rädslan att frysa ihjäl var större än all den rök och de giftiga ämnen som kom från kängorna.
– Det som slog mig hårt är hur vi i Sverige nästan tar allt för givet. I Syrien syns trauma på varje blick, rörelse och konflikt i skolan. Ändå står lärarna, som själva bär på sår från kriget, och undervisar eleverna med engagemang. Relationen mellan lärare och elev är viktigare än tekniker, material eller hur skolan ser ut, säger Naeef.
Efter resan till Syrien har han reflekterat kring läraryrket och hur hans erfarenheter kan användas i sin roll som ledarutvecklare på Teach for Sweden. I sin roll, där han tränar nya lärare, möter han ofta stress kring hur man ska undervisa och tvivel på om man är tillräckligt bra. Resan påminde honom om vikten av trygghet.
– Barn och elever kan aldrig lära sig om de inte är trygga. Sverige är inte Syrien, men otrygghet behöver inte komma från en bomb eller flygattack. Det kan komma från mobbning, stress hemifrån eller vuxna som inte lyssnar. Små insatser från en lärare kan göra stor effekt. I Sverige handlar det inte om A4-papper – det kan handla om ett samtal i korridoren, ett leende eller en bekräftelse. Lärarna har kraften att förändra liv, avslutar Naeef.